Trovärdighet...

...var ordet som fanns i mitt huvud när jag vaknade imorse. Och jag tänkte på att det är vad svenskarna kräver av sina förtroendevalda.

Och orsaken är självklar, vi lägger inte vårt väl och ve i händerna på vem som helst. Utmaningen inför valrörelsen är naturligtvis att vara trovärdig, att inte lova mer än vad man kan hålla. Ärlighet är viktigare än populism, viktigare än politiska poäng. Retorik är viktig, men kan lätt överskugga ogenomtänkta förslag. Det kan i vissa lägen vara mer trovärdigt att erkänna sin okunskap än att "klara skivan" i debatten. Vi röstar inte på maskiner, utan på personer och partiprogram i ständig utveckling. Och det är bra. Ingen är perfekt, och i kombination med makt är det viktigt att den inte koncentreras i alltför litet antal personer eller idéer. Kristdemokraterna kallar det för "ofullkomlighetstanken". Vi behöver varandra, att påstå något annat är inte trovärdigt.

Återigen bevisas riktigheten i att vara värdeorienterad i politiska beslut, i motsats till systeminriktad. Det är mer riktigt att låta sig styras av principer, än av systemtänkande. Skillnaden är att bejaka enskilda personers och familjers rätt att välja, inte att välja åt dom. Samhället byggs för människorna, inte tvärtom. Det är trovärdighet!

Den lilla gemenskapen

Orsaken till att jag inte är så frekvent i min blogg är att jag står mitt i mitt examensarbete i pedagogik och är ytterst angelägen om att bli färdig och godkänd. Ämnet för min uppsats kan ändå nämnas och diskuteras i bloggversion. Jag skriver om grupparbeten i skolan. Vilket för mina tankar till en av kristdemokratins grundbultar: Den lilla gemenskapen. Pedagoger och sociologer är överens om att gruppformer, rätt använda, är en fantastisk resurs för den enskilde personen. I den lilla gemenskapen formas vi som personer med skilda begåvningar. I den lilla gruppen får vi också utvecklas till ansvarstagande individer. Vi lär oss interagera och förstå andra, en ovärderlig kunskap i samhället.

Det är orsaken till att Kristdemokraterna är så angelägna om familjen. Det bygger inte på någon konservativ kärnfamiljstanke bara för sakens skull. Det handlar om att se värdet och betydelsen av familjen som samhällets minsta gemenskap och byggare. En cell som måste leva för att inte hela kroppen ska bli sjuk. Därför vill vi flytta makten från klåfingriga politiker till den enskilde familjen. Där ska besluten tas. Och jag tror att vi bara är i början av vår uppfinningsrikedom när det gäller hur mycket makt som kan förflyttas åt det hållet.

Den lilla gemenskapen är viktig genom hela livet. Vad är det för samhälle som har bestämt att makar ska skiljas åt bara för att den ene blir sämre och behöver mer vård?
- Inte är det ett kristdemokratiskt, så mycket vet jag.
Det leder antingen till att den andre i förhållandet tar ett för stort ansvar och riskerar sin egen hälsa, eller att de måste separera.

Jag kommer aldrig att acceptera att bli skild från min gubbe. Har man varit gift sedan 22 års ålder så ska man få hålla ihop resten av livet.
- Parboendegaranti i alla kommuner! säger jag. Allt annat är överförmynderi och därmed vansinne. Ekonomin måste anpassas till mänskligt liv! Det handlar helt enkelt om prioriteringar. Vi vill prioritera de små gemenskaperna, de dyrbara kontakterna mellan anhöriga och brukare inom äldrevärden likväl som kvantitetstid och kvalitetstid mellan föräldrar och barn. Din rätt till valfrihet är självklar för oss.

Materialismens aber

Vårt ekonomiska välstånd har gett oss så mycket gott. Ren materialism har gett oss bra hus att bo i (i alla fall de flesta av oss), bra sjukvård som ger oss ett långt liv (för det mesta). Vi kan ge våra barn och oss själva vettiga fritidssysselsättningar, och inte minst bra utbildning. Men det finns en baksida.

Själva ordet människovärde röjer en värdering, vilket i sin tur tyder på att vi alltid, medvetet eller omedvetet, gör värderingar av vad vi ser omkring oss och hur vi ser på oss själva. Det materiella har självklart en prislapp. Bilen är värd så och så, huset stiger i värde, eller tappar värde för att de bygger en fet väg bredvid. Hästen får ett högre värde om j tränar den, får den godkänd på bruksprov och kanske placerar sig i tävlingar. Men det är här någonstans som gränsen börjar bli luddig. Hästen är ju en levande varelse, och det är ju människan också. Blir då människan också mer värd om man placerar sig i konkurrensen och tränar högre färdigheter. Jo, faktiskt. Man får ett bättre betalt jobb, man får ett socialt anseende och...den dags som jag säljs så...
-Nej, nu reser man sig mot tanken. Det går inte att sätta prislappar på folk, och ändå är det precis det vi gör vareviga dag. Hur värderar vi sjuka, handikappade, gamla? Är vi trogna våra ideal om att värdet inte sitter i vad vi kan "producera" i form av arbete? Kan du och jag, med handen på hjärtat, säga att vi bemöter alla med samma respekt och att vi värderar varje individ för egenskapen människa, och inte för vilken status personen har i den materiella världen?

Nu när mina föräldrar har passerat 70-strecket brukar jag faktiskt se annorlunda på äldre personer som jag bara ser eller får chans att prata med. När jag tänker på mina egna föräldrar så ser jag inte dom som gamla, eller ens som pensionärer. Jag ser dom som två personer som jobbade hårt för vår försörjning. Mor gjorde det i högklackat på vårdgymnasium och far i ett par rejäla Tretorn hårt arbetande hemma på gården, när han inte jobbade på redovisningskontor förstås (har funderat efteråt på att han faktiskt aldrig var ledig). Det är så jag ser på dom. Och på stan, när jag nu ser äldre personer så tänker jag hellre; Där går en ekonom, där går ett butiksbiträde och där går en metallarbetare, som visserligen har blivit gamla. Men de är förmodligen också någons förälder. Och de är först och främst livsresenärer, precis som jag.
För sanningen är den, att vi sätter prislappar på folk. Ungdom värderas högst. Vilket är märkligt eftersom man rent kunskapsmässigt inte har hunnit etablera sig än. I Asien är det tvärtom. Respekt är något som förtjänas med stigande ålder.

En annan aspekt av vårt materiella synsätt: En gryende familj köper hus. Barnen är små eller på väg och livet leker. När föräldradagar är slut tvingas de nybakade föräldrarna tillbaka till jobbet. Det är ju nödvändigt att tjäna pengar, för det är mycket vanligt att huset kräver en väldig massa underhåll och ombyggnationer. Och man måste ju ha en bra bil. Så finner man sig själv i en karusell av småbarn, renoveringar, jobb och en parrelation som får alldeles för lite tid. Då ställer man sig frågan; -Varför ska huset vara mer tipp topp än min parrelation? Varför tar jag mer tid med att skrapa ihop pengar än att hinna se mina barns dagliga utveckling? Är det för vår skull, eller är det för att vi ska stå oss i konkurrensen av renoverade hus?

Det finns stunder då jag vill sparka ut både Martin Timell och Lulu Carter ur våra liv. De driver på hysterin med sina materiella lösningar. Man skapar miljöer för att sitta, för att umgås, för att laga mat. Men när ska man ha tiden till detta? Jag fick veta att vi lägger ner oerhörda summor på att renovera kök, men har aldrig lagat så lite mat hemma som nu. Logik?
Och vad är värdet av fondtapeter och dyra rottingschäslonger bland gröna bladväxter om gumman har tagit med ungarna och flyttat därifrån?

Uppvärdera! Det är ordet för dagen.

• Uppvärdera människovärdet, bara för att en människa är en människa. Varje person förtjänar ett gott bemötande och ett värdigt liv!
• Uppvärdera tid tillsammans. Hellre sitter jag med gubben på en flagad veranda, än ensam och sniffar nymålade lister. (Passa också på att uppvärdera gamla hus, de håller faktiskt ganska bra)
  
• Uppvärdera tiden med barnen. Dom bryr sig inte om flashiga barnvagnar eller dyra leksaker. Dom skiter i om vi köper en ny bil "för att nu har vi fått barn". Det finns så många bra begagnade bilar. Till och med barnbilstolar finns på andrahandsmarknaden.
  

Problemet är att man får inte säga så här. För då missunnar man ekonomisk stabilitet, man "missunnar folk" materiell standard. Men som det är nu, så missunnar vi varandra ett värde som inte går att sätta prislapp på. Det är väl värt något också?

Politikens uppgift är att sätta människor fria att själva skapa det livet.