Materialismens aber

Vårt ekonomiska välstånd har gett oss så mycket gott. Ren materialism har gett oss bra hus att bo i (i alla fall de flesta av oss), bra sjukvård som ger oss ett långt liv (för det mesta). Vi kan ge våra barn och oss själva vettiga fritidssysselsättningar, och inte minst bra utbildning. Men det finns en baksida.

Själva ordet människovärde röjer en värdering, vilket i sin tur tyder på att vi alltid, medvetet eller omedvetet, gör värderingar av vad vi ser omkring oss och hur vi ser på oss själva. Det materiella har självklart en prislapp. Bilen är värd så och så, huset stiger i värde, eller tappar värde för att de bygger en fet väg bredvid. Hästen får ett högre värde om j tränar den, får den godkänd på bruksprov och kanske placerar sig i tävlingar. Men det är här någonstans som gränsen börjar bli luddig. Hästen är ju en levande varelse, och det är ju människan också. Blir då människan också mer värd om man placerar sig i konkurrensen och tränar högre färdigheter. Jo, faktiskt. Man får ett bättre betalt jobb, man får ett socialt anseende och...den dags som jag säljs så...
-Nej, nu reser man sig mot tanken. Det går inte att sätta prislappar på folk, och ändå är det precis det vi gör vareviga dag. Hur värderar vi sjuka, handikappade, gamla? Är vi trogna våra ideal om att värdet inte sitter i vad vi kan "producera" i form av arbete? Kan du och jag, med handen på hjärtat, säga att vi bemöter alla med samma respekt och att vi värderar varje individ för egenskapen människa, och inte för vilken status personen har i den materiella världen?

Nu när mina föräldrar har passerat 70-strecket brukar jag faktiskt se annorlunda på äldre personer som jag bara ser eller får chans att prata med. När jag tänker på mina egna föräldrar så ser jag inte dom som gamla, eller ens som pensionärer. Jag ser dom som två personer som jobbade hårt för vår försörjning. Mor gjorde det i högklackat på vårdgymnasium och far i ett par rejäla Tretorn hårt arbetande hemma på gården, när han inte jobbade på redovisningskontor förstås (har funderat efteråt på att han faktiskt aldrig var ledig). Det är så jag ser på dom. Och på stan, när jag nu ser äldre personer så tänker jag hellre; Där går en ekonom, där går ett butiksbiträde och där går en metallarbetare, som visserligen har blivit gamla. Men de är förmodligen också någons förälder. Och de är först och främst livsresenärer, precis som jag.
För sanningen är den, att vi sätter prislappar på folk. Ungdom värderas högst. Vilket är märkligt eftersom man rent kunskapsmässigt inte har hunnit etablera sig än. I Asien är det tvärtom. Respekt är något som förtjänas med stigande ålder.

En annan aspekt av vårt materiella synsätt: En gryende familj köper hus. Barnen är små eller på väg och livet leker. När föräldradagar är slut tvingas de nybakade föräldrarna tillbaka till jobbet. Det är ju nödvändigt att tjäna pengar, för det är mycket vanligt att huset kräver en väldig massa underhåll och ombyggnationer. Och man måste ju ha en bra bil. Så finner man sig själv i en karusell av småbarn, renoveringar, jobb och en parrelation som får alldeles för lite tid. Då ställer man sig frågan; -Varför ska huset vara mer tipp topp än min parrelation? Varför tar jag mer tid med att skrapa ihop pengar än att hinna se mina barns dagliga utveckling? Är det för vår skull, eller är det för att vi ska stå oss i konkurrensen av renoverade hus?

Det finns stunder då jag vill sparka ut både Martin Timell och Lulu Carter ur våra liv. De driver på hysterin med sina materiella lösningar. Man skapar miljöer för att sitta, för att umgås, för att laga mat. Men när ska man ha tiden till detta? Jag fick veta att vi lägger ner oerhörda summor på att renovera kök, men har aldrig lagat så lite mat hemma som nu. Logik?
Och vad är värdet av fondtapeter och dyra rottingschäslonger bland gröna bladväxter om gumman har tagit med ungarna och flyttat därifrån?

Uppvärdera! Det är ordet för dagen.

• Uppvärdera människovärdet, bara för att en människa är en människa. Varje person förtjänar ett gott bemötande och ett värdigt liv!
• Uppvärdera tid tillsammans. Hellre sitter jag med gubben på en flagad veranda, än ensam och sniffar nymålade lister. (Passa också på att uppvärdera gamla hus, de håller faktiskt ganska bra)
  
• Uppvärdera tiden med barnen. Dom bryr sig inte om flashiga barnvagnar eller dyra leksaker. Dom skiter i om vi köper en ny bil "för att nu har vi fått barn". Det finns så många bra begagnade bilar. Till och med barnbilstolar finns på andrahandsmarknaden.
  

Problemet är att man får inte säga så här. För då missunnar man ekonomisk stabilitet, man "missunnar folk" materiell standard. Men som det är nu, så missunnar vi varandra ett värde som inte går att sätta prislapp på. Det är väl värt något också?

Politikens uppgift är att sätta människor fria att själva skapa det livet.