Det var en gång i ett land långt borta...

...en man och en kvinna som bestämde sig för att flytta ihop och bilda familj. Solen lyste på deras gemensamma lycka. De gjorde sitt bästa för att klara ut sysslorna på den enkla gården. Det fanns mycket att göra, städa, hålla elden igång, laga stängsel för korna, skörda äpplen, ja alla såna saker som man gör för att kunna leva.
Och så en dag kom det första barnet. En glad flicka, ett litet flickebarn som blev deras stora lycka. Solen fortsatte skina på den lilla familjen. I början var det mest mamman som tog hand om barnet, även om hon tyckte mycket om att skörda äpplen och laga stängsel. Det föll sig ju naturligt eftersom flickan ville amma. Ibland sov flickan så lugnt att mamma kunde sköta trädgården och även gödsla lite runt äppelträden. Men denna första tid var det lugnast för det lilla barnet att få hålla sig hemma i lugn och ro. Pappa kom ofta in för att se om sin familj, och han var den lyckligaste pappan i världen. När amningen blev mer sällsynt tog han alltmer hand om flickan och visade henne runt utanför gärdesgårdarna.
Mamma hade fullt upp ändå, nu väntade de det andra barnet, och sysslorna blev med ens mycket tyngre för henne. Barnen hade kommit tätt och höfterna kändes som om de skulle brista. Så småningom kom deras andra barn, en pojke. Om det tidigare varit mycket att göra så var det nu ingen rast eller ro. Pojken visade sig också ha en jobbig allergi för allt utom amningsmjölk, så amningen drog ut på tiden. Det gav pappan väldigt lite tid med pojken och han fick ta ett större ansvar för gården och även för flickan som följde honom i hasorna.
En dag kom en man med en konstig väska i handen. Han pratade konstigt men lyckades med gester tala om att nu måste mamma ut och jobba. Hon fick inte längre vara hemma. Mamman undrade hur det kunde komma sig, och särskilt hur det skulle gå till eftersom pappa ännu inte lärt sig att amma barnet som var allergisk mot allt annat. Det brydde sig inte mannen om. Han viftade med några papper som han skrev på och talade också om att hans skulle komma tilbaka för att kontrollera att de följde lagen.

Mamman pch pappan förstod inte alls varför de inte fick ha sin lycka, och själva bestämma. Mannen med väskan och alla papper kände ju inte deras barn.
"Vem är så dum att man bestämmer lagar som gör en familj olycklig?" undrade de båda och kramade stilla varandra under den värmande solen.